Är kemikalieblandningar farligare?
Projektet är ett samarbete mellan Karlstads universitet, Karolinska institutet, Göteborgs universitet, Stockholms universitet och Icahn School of Medicine at Mount Sinai i New York.
Projektet (RACH-Mix) bygger vidare på resultat från ett tidigare EU-projekt där Karlstads universitet medverkade.
Traditionellt sker nästan all riskbedömning av kemikalier genom att enskilda ämnen testas vart och ett för sig. I t ex djurmodeller undersöks om det finns samband mellan exponering och effekt, så kallade dos- responssamband. Om sådana samband finns, söker man de doser som är intressanta ur riskvärderingssynvinkel, till exempel den högsta dos som inte ger några effekter i djuret, eller en dos över vilken effekterna inte är acceptabla (så kallade referensdoser).
Referensdoserna räknas om till för människan relevanta doser som ligger till grund för gränsvärden. Gränsvärdena kan sedan jämföras med faktiska nivåer i befolkningen för att avgöra om det finns behov av åtgärder och regleringar.
"Vi ser verkligen fram emot att arbeta tillsammans med skaran av mycket kompetenta forskare hos våra partners i Sverige och USA", säger Carl-Gustaf Bornehag, professor vid folkhälsovetenskap och projektledare för det nya projektet i ett pressmeddelande.
Människor exponeras alltid för komplexa blandningar av många olika ämnen samtidigt. Det finns data som tyder på att även om enskilda ämnen uppträder i nivåer under gränsvärdet kan de tillsammans ge upphov till negativa hälsoeffekter. Det har projektgruppen bl a visat i ett EU-projekt som håller på att avslutas (EDC-MixRisk).
Det innebär att många av dagens gränsvärden troligen är för höga eftersom gängse metoder inte beaktar blandningsexponeringar.
"Det övergripande syftet med RACH-Mix är att vidareutveckla verktyg för att riskvärdera blandningar av kemikalier. Det gör vi genom att integrera befolkningsbaserad epidemiologi, och där SELMA-studien spelar en central roll, med experimentella undersökningar i cell- och djurmodeller och användande av avancerade statistiska modeller, kommenterar Carl-Gustaf Bornehag.
